Fikat med mina heta latinas, myst i Gamla stan, träffat finaste vännen och ätit god mat, fredagsmys blev till spontanfiesta. Och så gårdagen som inte blev fotograferad, 18-årsfest för okänd tjej i en kall MC-lokal i Lissma, åt helvete, mitt i ingenstans och med ett utedass. Roligt så länge det varade i alla fall. Så vi fick sjuss till civilisationen och hem till Skogås, folk man känner och en varmare lägenhet. Lyckad helg!

Det var planerat att det skulle bli en slapp fredagsmys-kväll med Gabriella men det blev spontant fiestande, kult som fan!
Ikväll blir det också lokalfest med min fina vän och några andra, ska nog bli fint det med. Hörs imorrn, ha en bra kväll amigos!

"A true friend stabs you in the front."

"Always forgive your enemies, nothing annoys them so much."

"I can resist everything exept temptation."

"Never love anyone who treats you like you're ordinary."

Att sitta i duschen (ja, sitta) med det varmaste och lugn musik måste vara något av det mysigaste som finns.
Tips för er som har svårt att sova. Nu ska jag försöka, pussen.

December.

Jag pallar inte. Jag pallaaaar verkligen inte. Stephen Marley, Timbuktu och Mac Miller till P&L. Och jag ska inte gå. Vill typ dö.
Meeenmen, den som väntar på nått gott väntar aldrig för länge eller vad det nu är gamla gubbar och gummor brukar säga... Men K på det. Jag vill nu. Ska på reggaefestivalen i Uppsala. Säkert jävligt mycket roligare. HAH, in your face... Typ. Fan. Brb, självmord.

Ett jätteintressant (ni som inte har sinne för ironi, det där var ironi) dedikerat till hårfärgerna jag haft sedan i somras. Det blonda är mitt naturliga, saknar det, meeeeen, rött känns mer jag. Och nej, jag har inte färgat det, det är toning som alltså till en viss del försvinner efter några tvättar och sliter mindre på håret. För er som bryr er. Heh. Tror det blir rött till våren igen, känner mig för tråkig som brunett. Det röda var liksom min dagliga accessoar.

Aaa, tack och hej för mig då.

Låten och videon. Finaste.

Olivia Marley och Sophia Snooki Rahmani.

Ska snart dra mig mot Tekniska museet, tillbringar några timmar där med la clase, sen är jag friii som en fågel.
För idag i alla fall. Sooooft! Ciao på er!

Du är så jävla cool, just sayin'. Och för vacker.

Har sovit cirka 3 timmar inatt, låter det tala för sig själv.
Sitter och fixar med gamla bilder och lyssnar på deppmusik, hej måndag!
Det blev sorgliga nyheter vid middagen vilket inte heller var så kul, döden är hemsk.


Längtar.

Det var just allt det där som var anledningen till att flickan kunde känna det blöta gräsets kyla, de vassa gruset och tårarna som färdade sig rullandes ner för hennes ömma kind. Hon sprang, hörde musikens dånande i ryggen, kände sommarnattens mörker omge henne, såg samma scen upprepa sig i huvudet. Om, och om igen. Ögon lika mörka som den skog hon sprang av sig smärtan i. Det bultade. Aldrig hade kärleken gjort så ont.
”Älskar du mig?” Trots att flickans tankar tog upp all plats i hennes högljudda huvud, som personerna tog upp all plats i skjulet, ekade orden i huvudet.
”Säg att du älskar mig. Säg att du gör det. Säg att du aldrig kommer lämna mig.” Slagen. Smärtan i hjärtat började bli större än den i kinden. Viskningen som fick henne att rysa av obehag och andedräkten. Spritandedräkten.
”Jag såg dig. Jag såg honom. Han viskade till dig. Som jag gör nu. Gillar du det?” Hon kunde känna hans tunga andetag, lutandes mot henne med ena handen mot väggen, väggen som hindrade hennes ben från att svika hennes skakande kropp.
”Säg att han inte betyder ett skit.”
”Han... han betyder...” Hon hann inte avsluta meningen. En hård hand, som en gång älskat henne, slog in orden. Han blev målad svart av svartsjukan. Tillsammans med deras kärlek målades han svart, och hennes favoritlåt fick en ny innebörd. ”I see your true colors shining through”. Mötet i dörröppningen och fyra ord, en början på något nytt och slutet på något gammalt.
”Jag älskar ju dig” viskade han som målats svart.
Han strök med fuktig hand bort en hårslinga som döljde hennes ansikte.
”Älskar dig med” viskade hon vars kind målats blå och vars mungipa målats röd. Att tillägga ett ”Jag” framför de tre orden kändes fel. Överflödigt.
”Säg att du menar det.” Hans manlighet blandades med sårbarheten. Orden darrade.
Hon lät ögonlocken dölja kaoset och den där svartsjukan. Likt en ridå på en teater. Ville inte se knytnäven slås mot väggen eller vansinnesfyllda ögon, hon visste hur scenen såg ut. Kunde manuset utantill. Hon var trött på teatern.
Utan att öppna ögonen satte hon punkt på åren de spenderat tillsammans. Hon ville radera, ville skriva ett nytt kapitel. Utan svart och utan rött och utan blått. Utan Honom.
"Det skulle vara en lögn.”
Så hade hon lämnat allting bakom sig. Ett par blanka ögon, ett par skor, ett par år. Hon flydde scenen.

Månen höll henne sällskap nu, hennes egna discokula. De vassa stenarna som hon kunde känna genom den tunna klänningens tyg gjorde ont. Hon var van, härdade smärtan och fokuserade på det magiska ljuset som månen spred. Det ljuset skulle hon uppleva på riktigt någon dag. Det långa håret låg likt en smutsig solfjäder och prydde marken. Händerna var fulla av sten som hon sakta lät försvinna mellan de smala fingrarna, som om de vore formerna av de vassa, onda minnena. Hon lämnade kvar dem på marken. Lämnade dem tillsammans med den tiden hon varit kär i ett svin. Fingret strök längs ärret under det högra ögat. Kärlek. Ärr in och ut, var det så det skulle sluta?
Bilden av ett par andra ögon dök upp. Trygghet. Hon satte sig upp. Kollade upp mot månen igen. Fullmåne. Hon hade hört om många galenskaper som inträffat dessa nätter, den verkade ha en hypnotisk effekt på folk. Var det därför han var som han var? Nej. Det är inte fullmåne varje vecka, hur mycket hon än skulle vilja skylla på det. Det var över nu, ingen mer teater.

”Det vackraste jag sett.” Hypnosen släppte. Sakta vände hon sig om. En kroppsdel i taget. Ingenting. Månens ljus, den hårda markens inramande av tätt stående träd. Ingenting. Ett par djupa ögon, ett möte, 4 ord, bara en illusion. Allting händer av en anledning. Aldrig mer svart, aldrig mer smärta."

Kan inte sova och kollar tillbaks i arkivet. Skrev det där i åttan, fick väldigt bra respons och förstår verkligen inte vart min kreativa sida tagit vägen. Haha, jag var ju riktigt djup som 14-åring alltså...

Jag saknar mitt röda hår nu. Ciao.

I would rather go blind boy, than to see you walk away from me